Problem med kärlek ? Ja tack!

A tog precis upp att han tycker det är bullshit att vi säger att vi älskar varandra... Det känns ju bra när ens bästa kompis tror att man ljuger om sina känslor.
Det är ju inte precis så att man skriker till hela världen och varje person på den att man älskar just honom/henne.
Blir smått irreterad.

Jag och C. Vi blev perfekt ihop satta den 1 september 2009, 7 månader sedan. Sen dess har allt varit underbart i min värld. Skolan blev bra, nya klassen funkade, allt flöt på.
Tills efter jag kom hem från min Australien resa från december till januari.
Efter de så var det som att C inte brydde sig ett skit.
Allt var helt och hållet på min sida, jag skulle stötta upp oss båda med en så liten pinne att den knäcktes redan efter första dagarna hemma.
Han frågade aldrig mig om hur jag kände, hur jag mådde, hur jag upplevde någonting.
Själva grejen att jag spenderat en hel månad utan honom iväg på andra sidan jorden verkade ha gått helt förbi killen.
Han hade väl inte ens saknat mig, vad vet jag...
Iallafall så tog jag tag i de, jag stod upp för det jag behöver och sa till grabben, "om du vill ha kvar mig, och verkligen gillar mig. Så är de fan på tiden att du visar de och försöker." Och oj, det blev ju en skillnad!
iallafall till början när han började skicka sms och prata med mig. Vilket gjorde mig väldigt glad!
Sen, för kanske, två eller tre veckor sen? Så deppade jag ihop totalt en dag och verkligen mådde dåligt över hur ensam jag kände mig i ett förhållande med en perfekt kille, som kanske inte var så perfekt som jag trodde eftersom att det verkade som att jag hade en ganska kraftig olycklig kärlek till honom. Så jag slängde iväg ett snabbt sms till C och förklarade att "jag mår dåligt över att jag känner mig ensam när jag är med någon som dig, när jag är med personen jag älskar." Jag fick svar senare " Ärligt talat, jag har inga känslor alls för dig."
Där kom det, som en gigantiskt sms bomb.
Jag läste det minst 100 gånger om och om igen och fattade inte att det verkligen stog där, att där är svaret liksom. Men iallfall så ringde jag upp honom och han sa att nej jag har inga känslor för dig. Och jag bröt ihop. Sen så mådde jag väl dåligt i en vecka eller sådär och kunde verkligen inte hitta något roligt i någonting,
jag, som är tjejen som skrattar åt allt liksom.
Jag gick ut och började dricka med E och J och hade kul tills det slutade med att jag sneade varenda gång jag blev påverkad av alkohol. Sen dess var jag ute varje helg och drack. Jag kände mig glad för en stund, och oj, jag menar, de va verkligen det som fick mig att gå framåt!
Sen en dag, så får jag ett sms från C. "jag saknar dig, snälla förlåt mig, jag har känslor för dig, och jag älskar dig och har alltid gjort sen vi träffats. Då måste förlåta mig. När du skickade smset så bråkade mamma och pappa jättemycket och det påverkade mig, jag blev ledsen över det och trodde helt enkelt att det var bäst såhär eftersom det verkade som att jag gjorde dig ledsen hela tiden vi var tillsammans. Jag måste verkligen ha tillbaka dig..."

Vad hade du gjort om du fick de smset? Jo självklart skickat tillbaka att du saknade honom lika mycket och ja jag förlåter dig och allt sånt. För det gör jag ju, jag förlåter ju killen jag älskar, för, let's see, JAG ÄLSKAR HONOM.
Så i en vecka nu så träffades vi varje dag, redde ut allting och det visar sig att han verkligen saknar mig. Här om dagen blev vi tillsammans igen och kör nu på som vi brukade, men frågan är, kommer de här bli bättre? jag menar tänk om det slutar med att jag mår lika dåligt igen, har han verkligen ändrat på sig och förstått att ett förhållande delas mellan två? jag är så rädd för att bli sårad igen.
Rädd för att bli lämnad kvar ensam med känslor för den andra. Det gör ont bara jag tänker på de.
Är det någon där ute som har tips eller något så är det ju bra om det kommer fram, för jag är osäker fortfarande, och det som gör mig osäker är ju den här rädslan.

Men åh, är jag dum eller? Den här bloggen är ju "hemlig". Ingen kommer läsa det, och ingen kommer definitivt kommentera. *tittar på mitt blonda hår...*

Jag vill bara bli lycklig, är det för mycket begärt?... Och visst, hej mannen, jag är 15 år! ( 16 snart..) Jag har fan ett helt liv kvar, och vad har jag att förlora med att försöka igen, egentligen ingenting. Jag är väl som sagt bara ... Rädd.

Journalist starter?...

Kom på mig själv på toaletten förut, jag satt och funderade på vad jag skulle ta mig till...
Och det hela slutade med att jag startade en "hemlig" blogg.
Inte har jag någon som helst aning om den här bloggen kommer vara särkilt "hemlig" eftersom att jag säkert glömt kryssa i något om att ni inte ska se mitt namn och allt det kan vara. Men det är värt ett försök.

Iallafall, nu kom jag på mig själv med att försöka sitta och tänka ut vad jag skulle skriva så att ni förstog, men eftersom jag vet att ingen kommer läsa det här så är det ju helt meningslöst egentligen, o gud, tänk om jag slutar som en journalist :S
Alltså inget fel med er journalister! Absolut inte, bara det att det är jobbet jag minst vill ha... Tänk bara att sitta och försöka tvinga ut svar ur folk som inte vill prata och allt sånt, nej det funkar inte.

Så nu till det hela... Idag har jag varit med C hela dagen och tittat på minst 3 olika filmer, men alla var lika dåliga. Gick och köpte godis som smakade himmelskt gott ända tills nu, när jag börjar känna mig riktigt fet. Usch det här kommer sluta illa. Jag vet inte vad det är som får mig att känna mig så tjock, Kanske de faktum att min mamma trodde jag var gravid när jag låg ner? Eller att C tar på min mage hela tiden.. Jag känner mig stor, gigantisk, och ful. END.

Just nu sitter jag och tänker och funderar på allting med liv och sånt. Det var väl de som fick mig att starta bloggen, jag ville ha någonstans att skriva allting jag tänker på, allt som får mig att må dåligt, allt som gör mig glad/ledsen. Så det är vad internet kommer få stå ut med for the moment.

Goodbye for now my mind..